Men nu skriver jag för att jag helt enkelt kände att jag behövde, är rätt motigt just nu på många plan. Mest känslomässigt tror jag, som ett tomt hål i mig? Jag längtar så himla mycket efter att träffa någon, att ha någon att vakna upp bredvid igen, att älska och bli älskad igen. Gud så underbart det vore. Ska jag vara ärligt, är jag nog rätt ensam just nu, även om jag inte är det, så känns det så. Att det är därför jag längtar så. Men kanske också för att jag har bestämt mig att allt det gamla är över, att kanske inte ge folk en anledning att tro på vad rycktena här i Gnesta säger om mig. 

 

A lot of people think relationships are a way to happiness, well that’s not completely true. It depends on the place you are in life before you think about relationships being the source of happiness. If you are someone who is unhappy about life, relationships can NOT make you happy. You’ll only be burdening the other person and taking their happiness away out of sheer selfish needs to be happy yourself.

If you’re unhappy with yourself or your life, you need to work on yourself. You need to be a happy person on your own before you can get into a commitment with someone. When you’re a happy person, your partner will be happy just by being around you, you two can share each other’s happiness for a much healthier relationship. Work on yourself, enjoy life and start loving yourself before you can love another.

2. You still think about your ex.

Do you often find yourself thinking about your ex? Do you miss him/her? Do you have certain triggers that instantly remind you of them? Then you’re definitely not ready for a new relationship. Your past is yours alone, you cannot and should not carry that baggage into someone else’s life who expect to have all of your love and attention

You won’t be able to be fair with someone new if the thoughts of your ex still haunt you. Having a rebound is always a definite no, because you just can’t play with someone’s life and feelings like that. It’s always better to wait it out and deal with all of your past feelings and get proper closure before you dive into a new commitment.

3. You're more then "to busy."

If you can hardly take time out for your own self, you should not promise someone else your time. If you are a very busy person, who can’t even take enough time out for friends and family, you’ll only be making your own life harder by being in a relationship.

Make time for yourself, take time out, fix your timings and work hours, have a proper and healthy schedule, make sure your family and friends are happy with the time you give them, and finally you can share your time with someone you want to live with. You definitely can’t tell anyone “I love you” one day and tell them “I’m busy” the next, nobody is completely free in this world and relationships are all about setting your priorities straight.

4. You're unsure of your feelings.

So you recently asked someone out, or someone asked you out and you said yes. If you find yourself thinking of reasons why you love them or why you are with them, you shouldn’t. You don’t need reasons to love, it’s natural and it “JUST HAPPENS”.

It’s a feeling that is just right, it’s a beautiful feeling of perfection that can never be explained with mere words and actions. If you’re unsure of your feelings, take some personal time and think about why you’re unsure and find a solution for yourself.

5. You have trust issues.

All of us develop a lot of trust issues at one point in time based on our past experiences, we all go through “Trust Experiences” that make us either give up on trust completely or be very cautious of how and who we trust. But life isn’t as bad as we think, life has ups and downs. We often let our downs hurt us a little too much.

It’s my personal experience that’s making me write so strongly, I was once a girl who couldn’t imagine trusting another person ever in my life, because of what happened to me, but then I met a few good people who made me regain my faith in trust. So if you have trust issues, work on yourself, regain hope in trust, do not commit to someone if you’re going to kill them with insecurities.

6. You want a savior.

Relationships can’t save you, they can’t take you out of a bad life, they can’t fix all of your problems, relationships aren’t for people with selfish needs. You, and only you, can save yourself and bring yourself out of the traumas you’re currently facing. Once you’re out of all of your problematic situations and you don’t need a savior anymore, THAT is when you commit to someone.

7. You love drama.

Jag har nu bott hos Mita och hennes familj i nästan 3 månader. Anledningen till de är för att vi då som sagt inte har någonstans att bo.

Men att bo här har funkat svinbra och jag trivs verkligen, och att bo inne i Gnesta igen har gjort så de har trillat in mer jobb än vanligt vilket är hur skönt som helst. 

Just nu har vi 5 valpar och 4 vuxna hundar hemma, och jag som alltid velat ha hund kunde inte vara lyckligare. Hundlivet passar mig perfekt, även om jag bara skulle ha 1 ifall jag bodde själv. 

 

På Fredag är det min 19-årsdag, då ska de bakas en fransk chockladtårta och så, sen på kvällen så drar jag mig mot Södertälje för att bli firad av Julia och hennes pojkvän Jimmy. Så de ska bli mysigt, vi lär ju dricka också! 

 

Hallå!
Som rubriken lyder är de igång igen, bloggandet kommer ta fart!

Designen är ny, nästan alla inlägg är borta, och detta ser jag självklart som en nystart.

 

Mycket har hänt för er som känner mig och vet min historia de senaste två åren, jag hoppade av skolan, jag jobbar istället, jag har många nya fina vänner och för första gången i mitt liv är jag nöjd med vad jag har. Även om allt kunde vara bättre, så duger de gott för mig. Jag är glad, och jag har vuxit otroligt mycket som person de senaste halvåret.

Hur som helst, tänker jag inte låta detta bli mycket längre, ville bara meddela att bloggen blir ny och att jag är igång igen.

 

Jag försöker bli kreativ, försöker skriva. Men mina känslor är så svåra att sätta ord på, "Summerade i en titel, oskyldigt dömd". 

Dessa ord förändrade hela min livssyn idag, hur man som person lever som död. Hur man liksom, inte kan leva till fullo pågrund av någon annans synder. Hur man aldrig någonsin kommer bli en egen person.

Men det är bara att kämpa vidare, att försöka komma ur denna onda cirkel som verkar funnits i genrationer.

De är sorligt, att man ska drabbas, så tidigt och inte förän nu inse de. 

Jag sitter i sängen och betraktar allting runt omkring, allt som rör sig, tar in musiken och det känns som jag befinner mig i musiken. Allt är annorlunda nu, allt handlar om att falla, och orka ta sig upp varje dag. 

Vad ska man göra? Annat än att gilla läget. Jag kan inte ändra på nånting, det är för långt bort. Äckligt beroende. Ständiga disskutioner och tjafs gör mig galen. 

Jag vill ut och fånga höstens färger med hjälp av kameran, men dagarna består av ständigt regn och gråa färger. Jag vill ha en solig kall höstdag, då luften från munnen förvandlas till rök, då solen lyser upp alla löv och skapar en sagovärld. 

 

Men som sagt, det regnar. Jag saknar och hålla kameran i handen, ser dagligen inspiration men får liksom ingen drivkraft. Hm.. Tänkte iallafall utsmycka det här inlägget med tidigare bilder, från förra sommaren tror jag.

 

Att vara barn innebär att man får tillåtelse och har möjlighet att vara svag och hjälplös i trygghet. De innebär att bli buren, att man inte själv behöver bära sig och sitt eget liv. Det är att vila i armar som är starkare än ens egna. Om denna tillåtelse förvägrats barnet, har barnet tvingast var starkare än vad de borde varit. En sådan person måste då avbryta sin barndom. Detta kan innebära att hon inte har någon möjlighet att uttrycka de som finns inom henne. Hon tvingas hålla känslorna inom sig därför den "styrka" sin skulle bära hennes svaghet saknas både i hennes omgivning och synfält. 

Att uttrycka sina känslor är "svaghet" i ordets positiva bemärkelse. När vi uttrycker våra känslor är vi hjälplösa och har avstått från all kontroll. Vi är sårbara. Vi smakar försiktigt på allt det stoff som svallar inom oss. vi prövar och vi frågar om vi får vara som vi är. Får min sorg vara jag, får min vrede, min rädsla, min glädje vara byggstenar i det som bildar min person? Och mitt behov av närhet? Är det sant att jag kan vänta mig att möta respekt av andra? Har jag rätt att vänta mig att bli sedd och hörd? Får det som rör sig inom mig bli jag? Är jag min sorg, min vrede, min rädsla, min glädje, min övergivenhet, mitt behov av tröst, mitt behov av uppskattning? 

Allt dehär frågar vi oss, allt dehär trevar vi efter.

Ett sådant barn blir psykist ofött. En sådan person lever därefter i det förflutna. Inom henne stannar så mycket ofött jag-stoff att hon känner sig saknad efter jag:et och ständigt söker efter de. Var är jag? Jag saknar mig själv, någonting viktigt fattas, jag är inte här. Var är jag? Vem är jag? 

 

Jag minns så väl, när man såg dom stora niorna gå ner till matsalen för att äta smörgåstårta, de har man sett från första sommarlovsdagen i ettan. Jag minns hur mycket man längtade, hur mycket man ville bli stor. Sen började man sexan och var äldst på låg och mellanstadiet. Man kände sig störst i världen och gick runt med hur mycker smink som helst. Och så kom den dagen, då man skulle säga hejdå till den klass man delat sex år tillsammans med. Det gjorde ont, och det som var mest skrämmande var att vi nästa gång skulle vara minst. Minst på högstadiet.

Så kom man dit, ingen aning om vad det var för människor som gick i den nya klassen, såkallad 7C. Allt var nytt, pirrigt och skrämmande. Året var 2009, och jag var fruktansvärt rädd för hur jag skulle bete mig för att bli omtyckt.

Nu, idag, 2012, tre år senare. Lämnar jag Freja med en stor sorg, en sorg över att lämna allt. En sorg över att lämna min klass. Jag var en osäker person som gick in genom den röda dörren till 110:an 2009. Men jag lämnar den dörren som en självständig och stolt tjej. Tack vare alla underbara klasskamrater, ni har byggt upp mig, ni har fått mig orka gå till skolan då det varit som svårast. Ni har fått mig att till och med tycka om skolan i vissa lägen. Jag insåg ganska snart, att oavsett hur konstig eller annorlunda man var när det gällde er, så var man ändå omtyckt. Jag kunde vara mig själv med er och det var en sådan lättnad. Det finns så mycket jag vill få fram genom att skriva det här, men det går inte att beskriva er. 9C är den bästa klassen jag någonsin varit en del av, som Maja sa, Vi var en stor klump. Världens bästa klump dessutom, alla lyfte upp alla. På ett otroligt genuint sätt.

Nästa gång jag går i en skolkorridor är det utan er, nästa gång jag låser upp mitt skåp kommer inte ni sitta på elementet vid dörrarna. Nästa gång den första snön faller ner och lägger sig på marken kommer den inte delas med er. Jag kommer inte se er springa runt i snön och dra ut den som går förbi vid skåpet.

Men ändå, är jag glad. Att jag fått dela dessa tre år med er. Ni får mig våga ge mig ut i världen.