marialouise

Jag skriver inte för att behaga någon annan. Jag skriver inte för att nå ut till någon särskild, inte ens för att förklara mina känslor för mig själv. Inte ens för att sätta ord på mina egna känslor och tankar åt mig själv. Jag fumlar bara bland alla ord och tankar i huvudet för att finna några som kan ge mig fäste. Jag lyckas oftast inte, men ibland. Jag behöver inte förstå det själv, och jag förväntar mig verkligen inte att någon annan gör det. 
Så hur känns det när människor - folk jag aldrig träffat eller har något gemensamt med känner igen sig i mina ordspyor? När dessa säger Tack för att dessa ord jag mer eller mindre stoppat fingrarna i halsen och spytt upp, och utan avrundade kanter, utan förfining har publicerat för allas ögon att se? Hur känns det? Är mina ordspyor fullkomligt normala, vanliga? Eller är de så ovanliga att folk skräms av dem till sådan grad att de tycker orden liknar deras egen rädsla, trots att orden aldrig var menade att skrämma? Trots att orden kanske är lyckliga, arga, ledsna? Aldrig tänkta att förmedla rädsla.

Vad säger det, när jag vill att människor jag aldrig mött skall känna igen sig, relatera, tacka mig för mina texter, när jag ändå vill vara ensam om dessa tankar och känslor, och inte låta hela världen veta om dem?