marialouise

Jag undrar hur många gånger om dagen en människa gnäller på en annan. Eller stirrar snett på en annan människa, eller får en tanke om hur underlig någon annan är. Det ligger i vår natur - för ingen kan säga att de aldrig tänker något nedvärderande om någon annan. Vi kanske inte säger det rakt ut, men vi tänker sådana saker. Varje dag. Och detta kommer alltid pågå. Ändå gör vi allt för att göra alla andra tillfreds - vi bär de kläder och säger de saker samhället anser vara rätt. Men det spelar ingen roll. Man har ändå gjort något fel. Följer man för många trender är man alltför tråkig och mainstream. Gör man det inte accepteras man inte då man helt enkelt kör en egen version av revolution. Så varför. I. Hela. Världen. Är. Vi. Så. Förbannat. Rädda. För. Att. Vara. Oss. Själva?! Varför är vi så jävla kåta på att bli accepterade att vi inte vågar leva? Jag ser dagligen folk som har en åsikt - sådär så man verkligen ser hur de faktiskt har något att säga, men inte säger det, då denne vet att detta inte är vad som förväntas av dem att säga. 

Vi kommer alla dö med tusen "tänk om" och "jag borde ha". Och det kanske vissa är nöjda med, men jag tycker det är samma sak som att bara leva halva livet. Och jag är trött på att man tydligen skall vara rädd för hur andra ska reagera, trött på att man tydligen skall undra om man verkligen kan säga vad man tycker för att andra kanske inte kommer att hålla med. Och det värsta? Man kan inte skylla på någon annan. Man kan inte skylla på att vi har en vriden syn på varandra eller att dagens samhälle är fucked up. Den enda man kan skylla på är sig själv, om man slutar upp med att leva ett halvt liv. Kan vara något att ha i åtanke nästa gång man bestämmer sig för att ta the easy way out eller att stirra ned i marken istället för att hålla huvudet högt.