Det gör ont
0
Åh, dom skulle gift sig om två veckor. Det är helt otroligt, jag har älskat Glee enda sen de första avsnitten visades, jag har sett upp till Cory och jag har avgudad Cory och Leas förhållande. Nej fy, det gör så ont att tänka på. Vila i frid, och jag sänder extra tankar till Lea för sorgen.
- She was planing a wedding and now she's going to plan a funeral.
Mina tankar, mitt maskineri
Jag skriver inte för att behaga någon annan. Jag skriver inte för att nå ut till någon särskild, inte ens för att förklara mina känslor för mig själv. Inte ens för att sätta ord på mina egna känslor och tankar åt mig själv. Jag fumlar bara bland alla ord och tankar i huvudet för att finna några som kan ge mig fäste. Jag lyckas oftast inte, men ibland. Jag behöver inte förstå det själv, och jag förväntar mig verkligen inte att någon annan gör det.
Så hur känns det när människor - folk jag aldrig träffat eller har något gemensamt med känner igen sig i mina ordspyor? När dessa säger Tack för att dessa ord jag mer eller mindre stoppat fingrarna i halsen och spytt upp, och utan avrundade kanter, utan förfining har publicerat för allas ögon att se? Hur känns det? Är mina ordspyor fullkomligt normala, vanliga? Eller är de så ovanliga att folk skräms av dem till sådan grad att de tycker orden liknar deras egen rädsla, trots att orden aldrig var menade att skrämma? Trots att orden kanske är lyckliga, arga, ledsna? Aldrig tänkta att förmedla rädsla.
Så hur känns det när människor - folk jag aldrig träffat eller har något gemensamt med känner igen sig i mina ordspyor? När dessa säger Tack för att dessa ord jag mer eller mindre stoppat fingrarna i halsen och spytt upp, och utan avrundade kanter, utan förfining har publicerat för allas ögon att se? Hur känns det? Är mina ordspyor fullkomligt normala, vanliga? Eller är de så ovanliga att folk skräms av dem till sådan grad att de tycker orden liknar deras egen rädsla, trots att orden aldrig var menade att skrämma? Trots att orden kanske är lyckliga, arga, ledsna? Aldrig tänkta att förmedla rädsla.
Vad säger det, när jag vill att människor jag aldrig mött skall känna igen sig, relatera, tacka mig för mina texter, när jag ändå vill vara ensam om dessa tankar och känslor, och inte låta hela världen veta om dem?
Jag är trött på mina egna obehärskade skriverier, som alltid når ut till fel personer, missuppfattas och tas på fel sätt. Som låter så bra i mitt eget huvud, men präglas av prestationsångest när jag låtit andra åskåda dem.
Be you.
Jag undrar hur många gånger om dagen en människa gnäller på en annan. Eller stirrar snett på en annan människa, eller får en tanke om hur underlig någon annan är. Det ligger i vår natur - för ingen kan säga att de aldrig tänker något nedvärderande om någon annan. Vi kanske inte säger det rakt ut, men vi tänker sådana saker. Varje dag. Och detta kommer alltid pågå. Ändå gör vi allt för att göra alla andra tillfreds - vi bär de kläder och säger de saker samhället anser vara rätt. Men det spelar ingen roll. Man har ändå gjort något fel. Följer man för många trender är man alltför tråkig och mainstream. Gör man det inte accepteras man inte då man helt enkelt kör en egen version av revolution. Så varför. I. Hela. Världen. Är. Vi. Så. Förbannat. Rädda. För. Att. Vara. Oss. Själva?! Varför är vi så jävla kåta på att bli accepterade att vi inte vågar leva? Jag ser dagligen folk som har en åsikt - sådär så man verkligen ser hur de faktiskt har något att säga, men inte säger det, då denne vet att detta inte är vad som förväntas av dem att säga.
Vi kommer alla dö med tusen "tänk om" och "jag borde ha". Och det kanske vissa är nöjda med, men jag tycker det är samma sak som att bara leva halva livet. Och jag är trött på att man tydligen skall vara rädd för hur andra ska reagera, trött på att man tydligen skall undra om man verkligen kan säga vad man tycker för att andra kanske inte kommer att hålla med. Och det värsta? Man kan inte skylla på någon annan. Man kan inte skylla på att vi har en vriden syn på varandra eller att dagens samhälle är fucked up. Den enda man kan skylla på är sig själv, om man slutar upp med att leva ett halvt liv. Kan vara något att ha i åtanke nästa gång man bestämmer sig för att ta the easy way out eller att stirra ned i marken istället för att hålla huvudet högt.
Vi kommer alla dö med tusen "tänk om" och "jag borde ha". Och det kanske vissa är nöjda med, men jag tycker det är samma sak som att bara leva halva livet. Och jag är trött på att man tydligen skall vara rädd för hur andra ska reagera, trött på att man tydligen skall undra om man verkligen kan säga vad man tycker för att andra kanske inte kommer att hålla med. Och det värsta? Man kan inte skylla på någon annan. Man kan inte skylla på att vi har en vriden syn på varandra eller att dagens samhälle är fucked up. Den enda man kan skylla på är sig själv, om man slutar upp med att leva ett halvt liv. Kan vara något att ha i åtanke nästa gång man bestämmer sig för att ta the easy way out eller att stirra ned i marken istället för att hålla huvudet högt.
