0
Jag beger mig ut i världen, bästa 9c
Som rubriken lyder ger jag mig ut i världen, jag tar fram mina vingar och det är dags att klara sig på egen hand. Grundskolan är slut, i nio år har jag gått i Freja. Sett samma matsal varje dag, samma skolgård, samma korridorer och samma lärare. Jag har också sett hur alla vuxit, och blivit självständiga individer. Hur alla gått från att vara beroende av hjälp att vässa en penna, till att sluta grundskolan.Jag minns så väl, när man såg dom stora niorna gå ner till matsalen för att äta smörgåstårta, de har man sett från första sommarlovsdagen i ettan. Jag minns hur mycket man längtade, hur mycket man ville bli stor. Sen började man sexan och var äldst på låg och mellanstadiet. Man kände sig störst i världen och gick runt med hur mycker smink som helst. Och så kom den dagen, då man skulle säga hejdå till den klass man delat sex år tillsammans med. Det gjorde ont, och det som var mest skrämmande var att vi nästa gång skulle vara minst. Minst på högstadiet.
Så kom man dit, ingen aning om vad det var för människor som gick i den nya klassen, såkallad 7C. Allt var nytt, pirrigt och skrämmande. Året var 2009, och jag var fruktansvärt rädd för hur jag skulle bete mig för att bli omtyckt.
Nu, idag, 2012, tre år senare. Lämnar jag Freja med en stor sorg, en sorg över att lämna allt. En sorg över att lämna min klass. Jag var en osäker person som gick in genom den röda dörren till 110:an 2009. Men jag lämnar den dörren som en självständig och stolt tjej. Tack vare alla underbara klasskamrater, ni har byggt upp mig, ni har fått mig orka gå till skolan då det varit som svårast. Ni har fått mig att till och med tycka om skolan i vissa lägen. Jag insåg ganska snart, att oavsett hur konstig eller annorlunda man var när det gällde er, så var man ändå omtyckt. Jag kunde vara mig själv med er och det var en sådan lättnad. Det finns så mycket jag vill få fram genom att skriva det här, men det går inte att beskriva er. 9C är den bästa klassen jag någonsin varit en del av, som Maja sa, Vi var en stor klump. Världens bästa klump dessutom, alla lyfte upp alla. På ett otroligt genuint sätt.
Nästa gång jag går i en skolkorridor är det utan er, nästa gång jag låser upp mitt skåp kommer inte ni sitta på elementet vid dörrarna. Nästa gång den första snön faller ner och lägger sig på marken kommer den inte delas med er. Jag kommer inte se er springa runt i snön och dra ut den som går förbi vid skåpet.
Men ändå, är jag glad. Att jag fått dela dessa tre år med er. Ni får mig våga ge mig ut i världen.
Tack världens bästa 9C för dessa tre år.
