marialouise

Att vara barn innebär att man får tillåtelse och har möjlighet att vara svag och hjälplös i trygghet. De innebär att bli buren, att man inte själv behöver bära sig och sitt eget liv. Det är att vila i armar som är starkare än ens egna. Om denna tillåtelse förvägrats barnet, har barnet tvingast var starkare än vad de borde varit. En sådan person måste då avbryta sin barndom. Detta kan innebära att hon inte har någon möjlighet att uttrycka de som finns inom henne. Hon tvingas hålla känslorna inom sig därför den "styrka" sin skulle bära hennes svaghet saknas både i hennes omgivning och synfält. 

Att uttrycka sina känslor är "svaghet" i ordets positiva bemärkelse. När vi uttrycker våra känslor är vi hjälplösa och har avstått från all kontroll. Vi är sårbara. Vi smakar försiktigt på allt det stoff som svallar inom oss. vi prövar och vi frågar om vi får vara som vi är. Får min sorg vara jag, får min vrede, min rädsla, min glädje vara byggstenar i det som bildar min person? Och mitt behov av närhet? Är det sant att jag kan vänta mig att möta respekt av andra? Har jag rätt att vänta mig att bli sedd och hörd? Får det som rör sig inom mig bli jag? Är jag min sorg, min vrede, min rädsla, min glädje, min övergivenhet, mitt behov av tröst, mitt behov av uppskattning? 

Allt dehär frågar vi oss, allt dehär trevar vi efter.

Ett sådant barn blir psykist ofött. En sådan person lever därefter i det förflutna. Inom henne stannar så mycket ofött jag-stoff att hon känner sig saknad efter jag:et och ständigt söker efter de. Var är jag? Jag saknar mig själv, någonting viktigt fattas, jag är inte här. Var är jag? Vem är jag?